Samtal med Najafi

I veckan fick Babak Najafi Guldbaggen för bästa film, för Sebbe. Det påminde mig om att jag deltog tillsammans med honom i ett rundabordssamtal i Sveriges bästa filmtidskrift FLM i somras. Samtalet handlade om klass.

Överklassen är kall, underklassen består av ensamstående mammor och medelklassen har ångest. Eller hur skildras klass i svensk film egentligen? Hynek Pallas leder ett samtal mellan kritikern och författaren Anneli Jordahl, ledarskribenten Per Gudmundson och regissören Babak Najafi.

Några exempel på vad jag sade:

PG: Jag tror att vår önskan i det här gänget att se film som behandlar klass säger något om oss också. Vi har en förförståelse av hur filmer som behandlar klass ska se ut, som är präglad av Bo Widerberg på 1960-talet, eller vad det nu må vara. Men att vi därmed också missar när klass behandlas i bred folklig film. För jag tror att klass alltid finns och har funnits närvarande i våra stora svenska berättelser. Fast det kanske är klyftan mellan landsbygd och stad som behandlas istället. I allting från Åsa-Nisse till Änglagård, och i den dimensionen inbäddas nog klassproblematiken. Den stora revolutionen på 1900-talet var hur svenskarna gick från att vara bönder till att vara stadsbor. Och det finns jättemycket filmer som behandlar den här skiljelinjen, och det är där som klasskildringarna har hamnat.

Men idag så är det schablonartat naturligtvis, och inte kanske då så intellektuellt eller ingående som vi kring det här bordet vill ha det.

[...]

PG: Men är inte klass en väldigt väl fungerande motor? Jag tänker på Bröllopsfotografen av Ulf Malmros. Malmros är kanske vår mest effektive berättare: det går klaff klaff klaff när han berättar. I Bröllopsfotografen fungerar klass mer som en motor i berättelsen än det är ett perspektiv på filmen. Darling är däremot en betraktelse över klass som fenomen. I Bröllopsfotografen är det en dramaturgisk struktur helt enkelt.

Och jag tror att man genom tiderna har försökt experimentera med filmberättande med just sådana här byggstenar. Om man tar 60-talets politiska filmrevolution så har man en berättarteknik som är snudd på marxistisk i sin uppbyggnad där varje aktör representerar ett klassintresse i Sven Klangs kvintett.

Jag tycker det var roligt när Mikael Marcimain och Peter Birro skulle återuppliva hela 60- och 70-talets revolutionära rörelse i sin tv-serie Upp till kamp. Där man då också återupplivade den här berättarstrukturen med dekadent överklasspojke i livslång envig mot mustig arbetargrabb. Det är en helt marxistisk uppbyggnad av berättelsen, ett sätt att använda klass som dramaturgiskt grepp. Jag tror att det är ett väldigt intellektuellt sätt att använda klass, och det går inte hem i breda folklager.

FLM har lagt ut artikeln "Klassamtal" på webben, för den som är intresserad.