onsdag, februari 28, 2007

Dags för ättestupa i journalistskrået?

Med stigande rodnad ser jag den ena efter den andra av våra mediala geronter föra fram den mest senildementa kritik mot Carl Bildt. Först ut var Expressens kulturchef Per Svensson, som gaggade fram att utrikesministernas blogg var "ett vapen mot en av den liberala demokratins institutioner", med vilket menades Svenssons egna långvariga privilegier att journalistiskt paketera politikernas uttalanden.

Idag haltar Svenska Dagbladets förre chefredaktör Bertil Torekull ut på arenan, och jämför utrikesministern med Hugo Chavez. Det är begripligt. Eftersom Torekull inte kan begripa vad det är Bildt håller på med på internet, men förstår att det hotar honom och hans förmåner, så tar han fram den hotbild som regerade under Torekulls storhetstid: Carl Bildt måste vara kommunist.

Det är lite sorgligt att se de gamla storheterna krympa ihop.


Åldringarna på den svenska mediearenan begriper inte att det senaste decenniet inneburit en enorm samhällsomdaning genom kommunikationen på internet. De har sett att något har förändrats, men kan inte för sitt liv tro att det skulle kunna ha blivit bättre. Inte på något sätt.

Det är som med posten.

Kommer ni ihåg Posten?

Vi lade ner det otidsenliga elefantiasisdrabbade Postverket, och istället kunde folk posta och hämta ut sina paket på miljontals olika ställen, därtill mitt i natten om de så ville.

Roy Andersson gjorde makalöst träffsäker informationsfilm för att kommunicera budskapet att posthanteringen förändrats. Han porträtterade, som vanligt, av tillvaron frånåkta stofiler som hade som bärande replik: "Men det är ju ingen riktig post!".

Exakt så beter sig Svensson och Torekull.

"Men det är ju ingen riktig journalistik!"

Nej, visst. Men det kanske är något bättre.

Torekulls inlägg idag menar att en utrikesministers ord alltid ska vara vägt på guldvåg, därför att det vid varje tillfälle speglar rikets hållning i viktiga frågor. Men så är det ju naturligtvis inte. Och så har det heller aldrig varit. Det finns en hierarki ibland orden.

Det som skrivs på en blogg är mindre värt än det som trycks på DN Debatt, som i sin tur är värt mindre än det som skrivs i en proposition, som i sin tur väger lättare än vad som uttalas i en regeringsförklaring. Och så har det alltid varit, ja, bortsett från det första ledet.

Men för Torekull är det naturligtvis jobbigt att det där nya okända "blogg" står inskrivet längst ner i den mediala näringskedjan. För det småprat som kan förekomma från en politiker direkt till allmänheten på en blogg fanns naturligtvis förr också - men då kallades det för presskonferens, eller fika med den nya beredningen, eller lunch med riksdagsjournalisterna, eller bara ett järn på Folk och Försvar. Och var helt och hållet förbehållet journalister.

Nu får allmänheten vara med.

Utmärkta bloggaren Johanna Nylander skriver:

Sen är ju det fina med Bildts blogg att alla kan granska hans ord själva, läsa vad han skrivit innan, och faktiskt skapa sin egen bild av honom och regeringens utrikespolitik, utan att behöva gå genom en tidningsredaktions filter. Jag läser mycket hellre vinklade åsikter med tydlig avsändare, än andrahandsinformation med dolt budskap.
Och det är nog det som stör de där gamla elefanterna i svensk press, i de stunder av klarsyn som drabbar dem mellan anfallen av akut senilitet.

Vi andra blir, för varje sån här tröttsam debattartikel som hostas upp från gubbhyllan, mer och mer övertygade om att det snart är dags att införa ättestupa i journalistkåren.